Väggarna blir bara kalare och kalare samtidigt som flyttlådorna bara blir fullare och fullare. Vad håller vi på med? Vi packar ner vårt hus. Vårt hem. Arton år har jag bott här. Hela mitt liv. Mina första underbara år har spenderats i detta hus. Det är så mycket känslor i och med hela flytten. De har börjat komma mig närmre och närmre, börjat krypa in under skinnet. 

I detta hus har jag skrattat, gråtit och skrattat så mycket att jag gråtit. Detta hus har varit fyllt av glädje, sorg, överraskningar, gemenskap, erfarenheter, min familj, kompisar, killar, djur - ja allt. Det är här mitt liv bildats, inom dessa väggar. Här har jag formats till den jag är idag.

Det går inte att beskriva. Jag har bara kännt glädje hittills. Men nu. Nu börjar jag minnas allt, och jäklar vad det här huset håller ruggigt bra hemligheter innanför väggarna. Jag är tårögd. Lilla Essingen kommer bli bäst, det vet jag. Men oj vad jag kommer sakna detta mysiga radhus. Mitt barndomshem.