Jag har gått och vänstrat. Med en annan blogg.
Det var det där nya och det större som lockade den här gången.
Jag kommer alltid minnas min tid på blogg.se - och det här är inget farväl utan ett mer vi ses.

Min nya blogg hittar ni här: sannalarssons.devote.se 

 

Det kommer bli extremt jobbigt att inte få se denna fina kille på tre månader!
Är så lycklig att jag har honom.

Som tusentals andra var ett av mina nyårslöften för 2013 att bli hälsosammare. Visst tänker ni, så säger man ju varje år utan vidare resultat. Och det brukar även stämma in på mig dessvärre. Men i år vill jag ta det här på allvar. Gå in för det här helhjärtat. För det är annorlunda nu. Efter studenten förra året tog jag smått död på min egen kropp. Jag hade tre jobb och tog mig aldrig tid till att träna. Att det dessutom blev snabbmat på jobben och någon chokladkaka här och där för att få snabb energi var inte riktigt optimalt. Som resultat blev jag större. Tyvärr. Men det borde jag förstått. Ibland tycker jag synd om mig. Jag har vissa vidriga gener i släkten som ingen verkar bemästra. Jag har ingen naturligt smal benstomme, och jag har inte heller någon bra ämnesomsättning. Jag måste träna regelbundet - annars går jag upp i vikt. En annan sak som jag har problem med är mitt ständiga sötsug. Jag är van med att kunna äta vad jag vill, och nästan hur mycket jag vill. För när jag var mindre tränade jag nästan på elitnivå med minst fem träningspass per vecka plus matcher. På grund av det kunde jag äta vad jag ville utan att gå upp då jag ändå alltid brände mer kalorier än vad jag fick i mig. Trots att det var hur skönt som helst att aldrig behöva ha ångest för vad man åt är det ändå inte så jag vill leva idag. För hur hälsosamt är det på en skala egentligen? Nej, nu är mitt mål att bli lika fit som jag var när jag var yngre, men med bättre matvanor. Mitt mål är inte att bli tunn som en sticka. Jag har växt upp nu och inser att det varken är fint eller nyttigt för en själv. Istället vill jag bli fast och ha muskler.

 

Vill även inflika att jag är stolt över mig själv hur jag börjat detta år. Jag har tagit mig tid till att träna minst två gånger per vecka (men oftast fler än så) trots att det betytt tidiga morgnar innan jobbet. Morgnar där jag istället kunnat lega hemma och sovit men som istället blivit ett flertal otrevliga besök i en kaosartad kommunaltrafik. Men som de flesta vet handlar det ju om att bestämma sig. Att engagera sig fullt ut. Och det är det jag ska göra i år. Jag vet dock att det kommer att ta tid. För usch vad jag misskötte mig sista delen av tvåtusentolv. Men det ska gå. Det kommer att gå. Jag får bara vara beredd på att ge det lite extra tid den här gången. För jag ska fan vara den första som bryter det hemska mönstret och de hemska generna vi har i familjen.

Jag har alltid varit bra på att drömma. Och jag har aldrig varit den som givit upp.
En oslagbar kombination, inte sant?
Jag vet vad jag vill nu. Jag vet vad jag vill åstadkomma.
Och jag tänker inte ge upp förrän drömmen slagit in.

 

 

Så typiskt pappa att boka in min "grattis-till-körkortet-middag" innan jag ens påbörjat uppkörningen.
Det här var inte första gången. Men tur är att han alltid har rätt.

Igår bjöd som sagt mamma och pappa mig på julbord i Stadshuskällaren för att fira mitt körkort. Fint ska det vara.
Det bjöds på fördrink (och jag körde självklart nyktert), fantastisk mat i massor och även lite presenter.
Har jag någonsin sagt att jag har världens finaste föräldrar? Så stöttande.

 

Efter middagen skjutsade jag hem mamma och pappa, hur sjukt låter inte det egentligen? Sedan åkte jag för första gången själv i bilen hem till Robin, samtidigt som jag sjöng högt för mig själv. Väl framme möttes jag av en överlycklig pojkvän som hoppade in i bilen, och sedan stack vi iväg. Underbart.

KÖRKORT! Jag skakar i hela kroppen. Är så äckligt lycklig just nu!!

 

Förra fredagen hade jag teoriprovet och idag hade jag som sagt uppkörning. Och jag klarade båda - på första försöket!! Inte nog med det så klarade jag även mitt mål, att ta körkortet innan 2013. Är så glad, och så stolt haha. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Har så mycket att berätta, samtidigt som jag är helt mållös.

 

Vill iallafall tacka alla som hjälpt mig, hur klyschigt det nu än låter. Främst mamma och pappa som kört med mig på deras fritid, men även Västermalms Trafikskola som varit så snälla mot mig! Dessutom ska alla mina stöttande vänner ha massa kramar då dem fått stå ut med mig den senaste tiden. För om jag ska vara ärlig har jag tyckt det här varit superstressigt och väldigt jobbigt psykiskt. Men men, nu har övernoga-jag fått mitt körkort och det känns för jävla bra för att vara ärlig!

183 DAGAR. 24 VECKOR. 6 MÅNADER. 1 HALVÅR.
Så länge har jag och min prins nu varit tillsammans.
Om vi pratar officiellt, det vill säga.

Du är världens finaste Robin. Älskar dig utav hela mitt hjärta.

 

Nej, NU måste jag resa.

jag har fått varit massa med mina bästa vänner/ jag har varit på Swedish House Mafia/ jag har haft kul på halkbanan/ jag har fikat med min idol Elin Östman/ jag har kommit igång rejält med träningen/ jag har haft underbara stunder med min pojkvän/ jag har haft mycket kvalitétstid med familjen, och även Robins/ jag har kunnat ta drinkar mitt i veckan med kompisar, utan att behöva tänka på prov eller läxor/ jag har haft massa mysiga frukostar och bruncher med kompisar/ jag har lärt känna massa nya fina människor/
jag har kunnat fokusera på körkortet/ jag har festat en massa