Tänkte ge er lite bakgrundsfakta så att ni förstår det hela mycket bättre. Jag har inte ens givit skydive en tanke innan den här resan, och när Malin och Melina sa att de skulle göra det i Australien sa jag bara att jag aldrig kommer göra det. Jag är nämligen livrädd för fall. Satt och grät i Uppskjutet och har alltid totalvägrat Fritt Fall. Det är något med den känslan som jag inte klarar av. Känns alltid som att alla organ i magen trycks upp i halsen och jag trodde ärligt talat att jag inte skulle klara av det fysiskt. Dock ändrade jag mig under resan. Blev mer och mer nyfiken då alla vi mötte älskade det, och till sist tog min tävlingsinstinkt över. Älskar nämligen att pressa mig själv i sådana här lägen och jag hatar att banga ur från saker lika mycket.

Den senaste veckan har jag ju som tidigare nämnt mått lite underligt. Delvis på grund av ac'n men jag tror också att det hela spätts på av nervositeten över skydive't. Valde dessutom att inte förklara det i bloggen då jag och pappa valde att inte säga något till mamma för att inte oroa henne. Jag vet att hon inte skulle kunnat sova om nätterna innan och hon skulle googlat sönder fallskärmshoppning på dagarna. Därför förblev det hemligt.

Igår var dagen med stort D, och det började inte som vi hoppats på. Vi gick upp vid halv sex på morgonen och åt en stor frukost för att vakna till liv. När vi senare kom till företaget sa dom att det hade blivit något fel och vi var tvungna att vänta i två och en halv timme. När vi sedan kom tillbaka för andra gången sa dom att det var oklart om vi skulle få hoppa eftersom vindarna blivit mycket starkare. Det var inte med ett stort leende som vi skrev på papperna efter att vi läst igenom alla dödspunkter. Vi det laget började en liten klump sakta men säkert börja växa i magen. Till slut löste sig allt och våra tandemhoppare hämtade upp oss och gjorde oss redo för hoppet. Som vanligt fick jag den snygga instruktören som bara var några år äldre än mig. Blev ännu mer nervös, men klagade inte.

När alla var redo tryckte alla åtta skydivare och våra tandemhoppare ihop oss i ett extremt litet och varmt flygplan. Man satt bakvänt på två bänkar och då alla satt och gick igenom massa säkerhetsgrejer satt istället min unga instruktör och retades med mig. Jag frågade nämligen honom hur länge han jobbat med detta och då sa han helt seriös att detta var hans första dag på jobbet men att han gjort två hopp tidigare. Sedan sa han att det enda jag behövde veta inför hoppet var att apor skalar bananen från fel sida. Haha kan inte beskriva hur det var men vi hade kul och jag kände mig alldeles trygg. När vi väl var uppe på 14000 ft, som är lite drygt fyra kilometer om jag inte minns fel, tändes den röda lampan och vi satte på oss våra förtjockande glasögon och öppnade dörren till himlen. Sedan satte vi oss tillsammans på kanten med mina fötter hängandes över. Helt sjuk känsla. Ready, set, go - och på tre voltade vi tillsammans ut från planet. Skrek av lycka då vi voltade runt och sedan kändes det som vi flög i det fria fallet som varade i hela 60 sekunder. Det var en sån jävla magisk känsla! Man kände sig så fri då man såg molnen, regnskogen och civilisationen närma sig för varje sekund man föll. Går inte riktigt att beskriva det förutom att det var bland den mäktigaste känsla jag någonsin känt! Efter en minut vecklades fallskärmen ut och då fick jag njuta ännu mer av utsikten och även styra fallskärmen själv.


Måste säga att det här definitivt var bland det häftigaste jag gjort i mitt liv, och jag är så extremt glad att jag faktiskt gjorde det. Ni kommer få se mer bilder när jag kommer hem och kanske en video om ni har tur. Dock lär filmen inte komma upp i bloggen eftersom jag såg ut som en fet gris under det fria fallet. Haha höll på att smälla av när jag såg det.

Svepte min sista drink för tre timmar sedan och har bara sovit två. Yolo. Igår drog ett glatt gäng ut, och jag firade min prestation. När alla sedan drog hem var det bara jag och vår nyfunna kompis Kyle who were the last one standing. Men inte deppade vi ihop för det! Drack massa kryptonite och hade deep talks. Bra kväll. Bra bakfylla nu några timmar senare. Hej djungeln.

Igår spenderade vi hela jäkla dagen hoppandes mellan olika resebyråer och försökte hitta det bästa paketpriset för vår östkustresa. Tror vi satt i hela fyra timmar hos en skön kille på Indie Travel. Under slutet av dagen hade vi blivit bästisar med honom, och har honom nu på alla sociala medier. Han gav oss fria måltider på donken, rosa armband, fina smeknamn, en box vin och kanske det bästa av allt (efter vinet) - världens bästa paketpris på våra kommande aktiviteter! Nu känns allt hur bra som helst då allt är bokat! Nu är det bara att leva livet och ta vara på våra sista veckor!

Det har varit en del gråa dagar här i Cairns. Halvt med vädret, halvt med min hälsa. Har vaknat upp varje dag med en svidande hals på grund av den extremt dåliga ac'n som man inte kan ändra temperatur på. Därför har jag känt mig sjuk och varje gång solen gått i moln har jag känt mig energilös. Finns ärligt talat inte jättemycket att göra i Cairns då man inte åker på någon tur. Dock är vårt hotell Gilligans ett stort plus! Här har vi träffat massa sköna människor och hotellet i sig är faktiskt väldigt fint. I torsdags var det ladies night så då samlade vi ihop en hel del nationaliteter och satte oss på balkongen och drack goon och taggade till inför kvällen. Det var vi svenskar, en britt, två kanadensare och en tyska. Vi spelade lite drickspel och hade tjejsnack. Riktigt kul! Efter det gick vi ner till Gilligans nattklubb för en kväll vi antagligen sent kommer glömma. Det blev massa dans, många gratis drinkar (notis till mig själv: börja köpa kryptonite-drinkar hemma), killar i paljettklänningar, en galen gubbe på dansgolvet, många borttappade mobiler och snodda kitkats. Var lika kul som alltid att kolla igenom mobilen dagen efter och bläddra igenom alla tagna bilder. Melina och jag fortsätter att leverera fula skarpa dräggbilder. Finns som sagt en del extremt fina bilder på mig från den här resan, men kul är det. Man måste ju bjuda på sig själv.

Nu är det tid för mig att läsa ut porrboken, även kallad Fifty Shades of Grey. Bli frisk ska jag väl också försöka hinna med. Kan vara bra att vara det dom kommande dagarna.

Passar på att skänka er en mindre bloggbomb såhär lagom till eftermiddagskaffet då jag hittat ett bättre wifi. Precis incheckad och klar ligger jag här i min våningssäng på det ökända Gilligans i Cairns. Har inte hänt så mycket mer än att taxichauffören skrek något i stil med "jag hoppas inte era mammor vet att ni bor på detta partyhotell" när han släppte av oss. Plus att vi delar rum med en väldigt pratglad irländare och att det finns massa partysugna schweizare här med.

/en liten update så ni vet vad jag gör och befinner mig.

Då var man återigen tillbaka till civilisationen (om man nu kan kalla lilla Alice Springs för det) efter tre dygn i vildmarken. Turen blev verkligen något vi sent kommer att glömma. För något likt detta gör man inte precis årligen.

Det första vi möttes av klockan sex på morgonen var sjutton andra ungdomar, redo för tre dygn i öknen. Det var helt klart motsatsen till vad vi förväntat oss då vi målat upp en bild av större och äldre amerikanare som skulle vara vårt sällskap under turen. Vi satte oss i en större minibuss och Stron, vår guide, presenterade sig själv som vår ölkompis, our shoulder to cry on och vår egna dj. Taggade lämnade vi Haven Backpacker Resort och satte av mot Australiens mitt. De följande tre dagarna bestod av en mängd minnesvärda upplevelser. Dag ett tog vi en walk runt världens största sandsten Ayers Rock, blödde näsblod i solnedgången, åt en fantastisk känguru-bolognaise till middag och la oss under stjärnorna i våra swags. Dag ett var det nog natten som berörde mig mest. Vi kröp som sagt ner i våra swags (garvar fortfarande åt namnet) som var som en stor sovsäck med kudde och madrass. La sedan ner sovsäcken i swagen och somnade till en himmel fylld av stjärnor. Sjuk känsla!

Dag två blev vi väckta kl fem och jag klev upp lite frusen men förvånad över att jag klarat natten i det fria galant. Slängde i oss frukost för att vakna till, men det var nog först när vi såg soluppgången över Uluru och Kata-Tjuta som vi vaknade på riktigt. Blev sedan en tuff vandring i hettan vid Kata-Tjuta som påminde mig lite om Landet för länge sedan. Riktigt vackert! Tre timmar gick vi runt där på lösa stenar i solens hetta och med tre liter vatten på ryggen och ett flertal skavsår på fötterna. Om det inte varit för vinden hade vi nog tuppat av. Efter vandringen blev det hamburgare och korv innan vi åkte vidare i partybussen mot Kings Canyon. Det var episkt då vi tog över musiken och Mange Makers strömmade ut ur högtalarna av en slump. Tror att alla tyskar, danskar och schweizare rynkade några ögonbryn då drick den spelades högt. Natten spenderades runt en lägereld med ännu mera god mat och tusentals stjärnor ovan oss. Det enda negativa den natten var att jag fick en swag som verkligen stank mögel, men jag frös inget den natten så det var ju ändå ett plus haha.

Dag tre väcktes vi ännu en gång vid den magiska tiden femnollnoll. Den sista dagen blev den bästa walken då vi gick på Kings Canyon. Startade med Heart Attack Hill som var en brant backe flera hundra meter upp. Blev ett rena rama träningspass de tre timmar vi gick då klippan var formad som trappsteg hela vägen. Grym träning för både ben och rumpa, ett extra plus! Såg hur som helst häftiga klippväggar, vackra vattendrag, coola klippformationer och en mäktig utsikt över hela KC.

Igår var vi tillbaka till Haven vid artontiden och checkade in i ett dorm med fem andra från vår grupp. Sjukt kul att hamna med dom man redan kände! Vid åtta var vi femton ungdomar som bokade bord på en restaurang och åt en avslutningsmiddag tillsammans. Stannade sedan kvar längre och spelade biljard och drack öl med riktigt sköna människor. Bästa avslutet på bästa turen!

Det tog oss totalt fjorton timmar att lämna Asien för att sedan sätta ner våra fötter på Australiensisk mark. Och nu är vi äntligen här, down under! Vi har landat och bosatt oss i den lilla staden Alice Springs, mitt i landet. Idag slappade vi bara vid poolen och försökte desperat återfå vår förlorade bränna. Fann sedan sällskap i en tysk och en schweizare som visade oss till mataffären där vi köpte kvällens fruktmiddag som vi avnjöt på vår mysiga balkong. För övrigt har vi erkänt vårt nedköp av standard då vi byter från den asiatiska livsstilen mot den betydligt dyrare australiensiske. Nu bor vi istället i dorms med två andra tjejer och maten kommer vi numera få laga själva varje dag. Man har tyvärr inte råd med annat. Dock tror jag att jag kommer trivas med det här livet då det känns som man är på ett stort mysigt läger. Man träffar massa nya människor och jag tror man lär känna varandra på en helt annan nivå. Men mer om dormsen senare.

Imorgon är det dock redan slut på slappandet vid poolen då vi istället ska ut och campa i öknen i tre dagar. Vi ska vandra flera mil i hettan, svalka oss i en sjö, se Ayers Rock, vandra längs Kings Canyon, uppleva både soluppgång och solnedgång, sova under stjärnorna i sovsäck och ha barbeque med hela gruppen. Tror det kommer bli en helt otrolig upplevelse, och jag ska ta så mycket foton jag bara kan! Naturligtvis kommer jag inte ha tillgång till internet de här dagarna, så den 22a återkommer jag med en update om hur det gick för de tre blonda flickorna i den australienska öknen.

Singapore har inte riktigt blivit som förväntat då vi har varit lite sjuka. Malin har helt klart drabbats värst och legat inne på hotellet några dagar. Därför missade vi vår stora utgång vilket var tråkigt, men vi får helt enkelt ta igen det i Australien.

Hur som helst har vår vistelse i Singapore trots allt varit riktigt bra. De första dagarna shoppade vi lite och njöt av frukostar och luncher på Starbucks. Vi firade gemensamt våra tjugoårsdagar högst uppe på Marina Bay Sands med drinkar och världens finaste utsikt. När jag fyllde år var det Starbucks, shopping och scones som gällde på dagen och rullbandssushi, Singapore Sling på Raffles och fyllekäk på ännu ett Starbucks på kvällen. Sedan har vi även hunnit med Malins födelsedag, nattsafari, Universal Studios och bio. Väljer att spara mer detaljer tills jag kommer hem och kan blogga bättre så får ni se bilder till osv. För Universals var helt magiskt och likaså Marina Bay Sands. Så att blogga från mobilen gör det absolut ingen rättvisa. Dock kan jag åtminstone säga att filmen vi såg på bio igår var episk. Olympus has fallen hette den och den kommer till Sverige tredje maj om jag inte minns fel. De som väljer att inte se den är bara konstiga...

Nu ska jag dock sluta skriva och istället njuta av våran sista heldag i Singapore. Så tråkigt att jag inte kan blogga normalt. Men ni får hålla ut med dessa dåliga inlägg tills jag landar på svensk mark.

Efter ännu en flygning i racerfart, har vi gjort oss hemmastadda här på Singapores flygplats. Hittade passande nog en liten soffgrupp precis vid rullbanden som numera är vårt hotell för natten. Den här stora, röda fyrkantiga fåtöljen är faktiskt inte så dum. Antagligen betydligt fräschare än våra kommande hotell i Australien. Så jag passar på att njuta. Nej, nu är det tid för att blåsa upp min nackkudde, sätta i mina hörlurar och sedan sova! Godnatt Sverige

Nu har vi gjort Kuta en sista gång tillsammans med ett par killar som vi lärde känna på Langkawi för en månad sedan. Det blev naturligtvis free flow på Skygarden, nostalgilåtar i mängder, Bintang på Alleycats, snyltade polaroidbilder och vaskande av öl åt alla håll och kanter innan vi avslutade med att skaka rumpa på housegolvet. Nu har vi precis slängt i oss en Hawaiipizza med Deluxjoppe och nu satt oss med lite godis på balkongen. Det gäller ju att passa på att unna sig på semestern!

Imorgon checkar vi ut från Gora för att sedan flyga till Singapore. Skönt med lite storstadsliv.

Gör mig redo inför den sista natten här på hotell Indigo och även på Gili Islands. Imorgon bär det av till Kuta igen för tre dagar, innan vi lämnar Indonesien för Singapore.

En sak tar jag speciellt med mig här ifrån. Ett något stärkt självförtroende och en någorlunda minskad fobi för spindlar och kryp. För visst är vår bungalow modern och superfin - men småkryp gillar sådana här hus. Det spelar ingen roll hur fina dem är. Och de som känner mig vet vilken grov spindelfobi jag har, men jag kan nu gladeligen meddela er att jag nu klarar av att leva konstant med spindlar i min närvaro - utan att freaka ur (med undantag för de största och när dem är i mina personliga utrymmen). De senaste dagarna har det bosatt sig tre spindlar runt handfatet, två långben i två hörn, en röd spindel i duschen, en femtio centimeter lång ödla utanför altanen, bredvid den en gulsvart spindel med groteska ben, en skalbagge, en tio centimeter lång och röd kackerlacka i duschen och nu även två skorpioner stora som nävar under handfatet. Och mina vänner - jag har inte gråtit en enda gång för de djuren. Jag har dessutom lugnt somnat om när jag vaknat mitt i natten och drömt att vi haft enorma spindlar i rummet.

Nej, Gili. Du har varit väldigt intressant och lärorik!

Idag har vi varit ute och rest i exakt en månad. Vi har diskuterat fram och tillbaka om det känns som det eller inte. Personligen känns det som att det var en evighet sedan jag sa hejdå till mina nära och kära, och det känns som en evighet sedan vi checkade in på vårt första hotell i Kuala Lumpur. Vi har hunnit med så mycket på dessa trettio dagar att det faktiskt känns som vi varit borta mycket längre.

Ikväll valde vi hur som helst att fira vår månadsdag med en riktig tjejkväll. Vi köpte rödvin, choklad, läsk och sedan gick vi till öns bästa pizzeria för take away. Satte oss sedan vid poolen och åt av det goda samtidigt som vi sammanfattade första hälften av resan. Riktigt värd kväll måste jag medge.

Gårdagen innehöll mycket roligt och det har vi verkligen fått sota för idag. Av ett mycket bra sammanträffande var det mulet just idag, så vi intog bakismode vid poolen. Åt ännu en lång frukost innan jag sov ytterligare några timmar. Läste några kapitel ur porrboken och njöt av vår första lugna dag på resan. När vi alla mådde bättre uträttade vi tråkiga ärenden som tvättning och uttagning av pengar. Två miljoner närmare bestämt.

Gårkvällen var hur som helst värd denna dags obefintliga aktiviteter. Började med pasta och vinmys med Frida och Jennifer innan vi drog hem till bratsen för lite för. Charader gjordes, stolar gick sönder och jag fick agera busschaufför. Jäkligt kul var det! Drog sedan vidare till Irish pub för lite dans på stolar innan vi glatt flängde runt på halva Gili.

Nu väntas en lugn kväll tillsammans med göteborgarna. Vi ska äta middag på beach cluben och jag ska frossa i mig världens godaste pasta. Håller tummarna för att det ska gå att lägga upp lite bilder snart.

Nu har vi bytt ut fest mot paradis och därmed strandat oss på Gili Trawagan. Ön är helt olik Kuta då det varken finns några riktiga vägar eller bilar. Det är väldigt outvecklat, så här springer tupparna runt på leriga vägar och blir omsprungna av hästskjutsarna hela tiden. Känns som man åkt bakåt i tiden ungefär. Däremot är det extremt fint med det blåa havet, träden som hänger ner över den vita stranden och alla härliga caféer som finns där under i skuggan. Här trivs vi!

Första natten checkade vi in på ett hotell som kostade tjugoåtta kronor natten per person, men vi tyckte ärligt talat att det räckte. De inbitna kissfläckarna på toasitsen och ägglukten i badrummet blev för mycket. Som tur var förde ödet oss till vårt nuvarande hotell. Så nu vaknar vi upp i en modern bungalow med utsikt över den fina poolen. Sedan tar vi oss ett morgondopp innan vi blir serverade världens godaste frukost i skuggan under parasollet. Idag blev det te, toast med scrambled eggs, banan och ananas. Allt för priset av noll kronor. Det bästa är nog ändå att hotellet är så litet så den omtänksamma personalen skämmer bort oss till tusen och lagar frukost till oss när vi vill. Även som fyllekäk om vi skulle vilja det.

Igår fyllde Melina år så då bjöd jag och Malin på drink på vår altan, läste upp en dikt och personalen spelade gitarr och sjöng happy birthday. Sedan gick vi till den fina beach cluben och åt antagligen den godaste maträtten på hela resan. Därefter levererade hotellpersonalen på nytt då de bjöd på ännu mera sång, spårade dansnummer och tårta på deras restaurang. Svepte resans andra glas vin innan vi gick till Irish Pub och mötte upp Bratpackers, Anna och Camilla. Blev lite beerpong innan det blev skräckis på deras hotell till klockan sex på morgonen. Världens finaste soluppgång blev slutet på den härliga dagen.

På grund av dåligt wifi på hotellet (och även en växande ilska över bloggappen) så har bloggningen blivit oförlåtligt dålig på Kuta. Men så vad har egentligen hänt? Jo vi har som tidigare nämnt hängt lite med våra svenska kompisar från hemma och fått en muskulös (läs bodybuilder) australiensisk kompis på köpet. På kvällarna har vi frossat i Skygardens middagsbuffé för ynka 33 kronor och tagit vara på de två "free flow timmarna" då det bjudits på gratis sliskdrinkar. Mycket effektivt. Jag har fått ett nytt smeknamn - Elle närmare bestämt. Jag och Melina har varit duktiga och stuckit ut och sprungit på Kuta Beach vilket var en minst sagt intressant upplevelse. Kanske inte själva löpningen, utan mer följderna av den. För när vi sprang in på hotellet och skulle köra lite styrka så bokstavligen gled jag runt som en slapp säl på klinkergolvet. Svettdropparna rann konstant och till slut blev det nästan töntigt då det på riktigt såg ut som jag tagit ett dopp i poolen. Men kalorier brände jag allt! Vad mer? Melina och jag testade på surfing som var hur coolt som helst! Surfat på Kuta Beach har inte alla gjort. Att vi sedan chockade Edit, vår manliga instruktör, med att faktiskt vara riktigt duktiga kändes som en bragd. Han hade nämligen inte så höga förväntningar på oss då vi svängde förbi som tvillingar med blont hår, gula bikinis och krav från båda att få en rosa surfingbräda. Men så fel det är att döma folk i förväg. Melina stod redan på första försöket och jag tog mig hela vägen till stranden på bara fjärde försöket. Kaxig som jag är gick jag av brädan med en oberörd min och borstade mig nonchalerat på axeln. Like a champ! Alla kalorier som vi brände under de sportsliga aktiviteterna tog vi dock snabbt igen då vi stötte på ett par göteborgska bratpackers som vi hängde med på kvällarna. Drinkar sveptes, nya drickspel invigdes och bilder knäpptes. Har en del oförglömliga minnen från en kväll. Livet leker så att säga.

Men ursäkta mig. Hur har ni det där hemma? Hört att kylan ska hålla i sig hela april. Lider med er hehe...

Igår hände det som inte fick hända. Skulle oskyldigt lägga upp lite bilder i bloggen och därför gick jag till ett internetcafé. Kollade igenom alla härliga bilder från resan innan de helt plötsligt försvann från skärmen. När jag sedan satte i kortet i kameran igen stod det att kortet inte kunde läsas, och jag fick inte upp en enda bild.

Det går inte att beskriva hur ledsen jag är för det här. Alla bilder från paradisön Koh Lipe, alla mäktiga bilder från de skybars vi besökte i KL och kanske mest jobbigast av allt - Melinas och mina surfingbilder. Blir bara tom i hela kroppen när jag tänker på det här, så nu skiter jag i det och sen när jag kommer hem ska jag få till stans bästa fotoexpert.