Tänkte ge er lite bakgrundsfakta så att ni förstår det hela mycket bättre. Jag har inte ens givit skydive en tanke innan den här resan, och när Malin och Melina sa att de skulle göra det i Australien sa jag bara att jag aldrig kommer göra det. Jag är nämligen livrädd för fall. Satt och grät i Uppskjutet och har alltid totalvägrat Fritt Fall. Det är något med den känslan som jag inte klarar av. Känns alltid som att alla organ i magen trycks upp i halsen och jag trodde ärligt talat att jag inte skulle klara av det fysiskt. Dock ändrade jag mig under resan. Blev mer och mer nyfiken då alla vi mötte älskade det, och till sist tog min tävlingsinstinkt över. Älskar nämligen att pressa mig själv i sådana här lägen och jag hatar att banga ur från saker lika mycket.

Den senaste veckan har jag ju som tidigare nämnt mått lite underligt. Delvis på grund av ac'n men jag tror också att det hela spätts på av nervositeten över skydive't. Valde dessutom att inte förklara det i bloggen då jag och pappa valde att inte säga något till mamma för att inte oroa henne. Jag vet att hon inte skulle kunnat sova om nätterna innan och hon skulle googlat sönder fallskärmshoppning på dagarna. Därför förblev det hemligt.

Igår var dagen med stort D, och det började inte som vi hoppats på. Vi gick upp vid halv sex på morgonen och åt en stor frukost för att vakna till liv. När vi senare kom till företaget sa dom att det hade blivit något fel och vi var tvungna att vänta i två och en halv timme. När vi sedan kom tillbaka för andra gången sa dom att det var oklart om vi skulle få hoppa eftersom vindarna blivit mycket starkare. Det var inte med ett stort leende som vi skrev på papperna efter att vi läst igenom alla dödspunkter. Vi det laget började en liten klump sakta men säkert börja växa i magen. Till slut löste sig allt och våra tandemhoppare hämtade upp oss och gjorde oss redo för hoppet. Som vanligt fick jag den snygga instruktören som bara var några år äldre än mig. Blev ännu mer nervös, men klagade inte.

När alla var redo tryckte alla åtta skydivare och våra tandemhoppare ihop oss i ett extremt litet och varmt flygplan. Man satt bakvänt på två bänkar och då alla satt och gick igenom massa säkerhetsgrejer satt istället min unga instruktör och retades med mig. Jag frågade nämligen honom hur länge han jobbat med detta och då sa han helt seriös att detta var hans första dag på jobbet men att han gjort två hopp tidigare. Sedan sa han att det enda jag behövde veta inför hoppet var att apor skalar bananen från fel sida. Haha kan inte beskriva hur det var men vi hade kul och jag kände mig alldeles trygg. När vi väl var uppe på 14000 ft, som är lite drygt fyra kilometer om jag inte minns fel, tändes den röda lampan och vi satte på oss våra förtjockande glasögon och öppnade dörren till himlen. Sedan satte vi oss tillsammans på kanten med mina fötter hängandes över. Helt sjuk känsla. Ready, set, go - och på tre voltade vi tillsammans ut från planet. Skrek av lycka då vi voltade runt och sedan kändes det som vi flög i det fria fallet som varade i hela 60 sekunder. Det var en sån jävla magisk känsla! Man kände sig så fri då man såg molnen, regnskogen och civilisationen närma sig för varje sekund man föll. Går inte riktigt att beskriva det förutom att det var bland den mäktigaste känsla jag någonsin känt! Efter en minut vecklades fallskärmen ut och då fick jag njuta ännu mer av utsikten och även styra fallskärmen själv.


Måste säga att det här definitivt var bland det häftigaste jag gjort i mitt liv, och jag är så extremt glad att jag faktiskt gjorde det. Ni kommer få se mer bilder när jag kommer hem och kanske en video om ni har tur. Dock lär filmen inte komma upp i bloggen eftersom jag såg ut som en fet gris under det fria fallet. Haha höll på att smälla av när jag såg det.